Allt tog sin början i nådens år 1979 under en resa till söderns land – Norrtälje – och Custom Bike Show. ”Dubbel-Micke” (Sandberg och Bergkvist) hade slagit följe med den sedan sex år etablerade klubben Eagles MC, dels för att åka på hoj-utställning och dels för att göra en trevare om att få gå med i Eagles (som var det coolaste som fanns att uppbringa på de jämtländska breddgraderna i detta förhistoriska tidevarv).

Legendaren Curtis uppfattning om förfrågan om medlemskap var lika hård som tydlig ”Vi vill inte ha med lortar som er i klubben!” Nu var ju inte ett litet bakslag som detta något som avskräckte två unga entusiaster i genren ”motorburen ungdom” så hondachoppern och den engelska motsvarigheten gränslades med mod i barm och man seglade vidare i Eagles kölvatten i riktning Norrtälje. Upplevelsen var monumental för de båda ynglingarna ”Faan va häftigt!!” och övertygelsen om att MC-livet var the shit rotade sig än djupare i goss-kropparna.

Efter en intensiv helg i motorkulturens (samt ett och annat övrigt) tecken så styrdes kosan norrut mot ärans och hjältarnas land, Jämtland, igen. På hemresan övernattade man på en P-plats efter vägen och de unga pionjärerna smälte sina intryck från helgen och började smida stora planer… Om det nu var så tjurigt att Eagles-grabbarna inte förstod sitt eget bästa och lät dem bli medlemmar, så var ju inte Sandberg mer brydd än att ”Då startar vi väl en egen klubb istället!” Kamrat Bergqvist var lite frågande kring vad denna blivande klubb skulle heta och även där hade Sandberg svar på tal ”Wyatt Earps Riders!” För han hade läst om en riktig hårding i Vilda Västern som hette Wyatt Earp och som minsann var en karl av det rätta virket! Med ett brett flin i de lortiga pojkansiktena somnade ynglingarna i dikeskanten med drömmar om stora ting och klubbliv.

Två veckor efter hemkomst var Bergqvist ute på amorösa äventyr när det dundrade in en Honda-chopper på uppfarten. Iförd tidstypisk jeans-väst och med ett nästan alldeles vitt ryggmärke, klippt ur mammas finaste sänglakan, på ryggen stod han där – den förste Earparen! (Centerpatch ärligen stulet från tidningen Easy Rider) När Bergqvist hade hittat igen sin tappade haka så flyttades raskt fokus från hans flyktiga amour till att skyndsamt kopiera Sandbergs ryggmärke – djäklar så fräckt och coolt!!

Efter ytterligare en vecka såg Christer Nilsson denna nya och helfräcka klubb och bad ödmjukast om att få bli medlem, vilket gick bra.

Vårt första klubbhus hade vi vid Östersunds tågstation i något som enligt vittnen var en gynnsam korsbefruktning mellan råttbo och katastrof. Medlemsantalet växte till sig och det byttes ut och in medlemmar i en stillsam ström. Efter en kortare tid skulle detta eminenta hus jämnas med marken då staden skulle utvecklas. Klubben landade då i en gammal ??? i stadens utkanter (Torvalla By). Här fick vi ha klubb i ett riktigt hus och tyckte att livet kändes riktigt bra. Dessvärre delades inte lyckoruset av grannarna, som uppvisade en stor kreativitet och bredd i förmågan att känna sig störda och upprörda av de motorburna ungdomarnas små upptåg. Snipp snapp snut, så åkte klubben ut – men vi erbjöds hyra ett gammalt torp av Östersunds kommun - ”Norska Ambassaden” (det hade varit dagcenter för personer med….”mentala utmaningar”). Det hade även varit karantän-plats för Frösö Zoo. En gård som har klarat av flamingos, dromedarer och dårar måste ju vara som gjord för att ha en MC-klubb på!!

Efter 39 år som klubb är vi fortfarande kvar på samma plats och trivs som fisken i vattnet (även om vi fortfarande inte har rinnande vatten på klubben). Av ursprungsEarparna är det bara Christer kvar, i övrigt är vi 12 personer med varierande antal år som medlemmar. Samt en ivrig spoling till lärling.

  Copyright © All Rights Reserved

Wyatt Earps Riders Motorcycle Club